Jag vet inte om jag har nämnt tidigare här men min pappa har alzheimers. Han bor på ett demensboende. 

Han bor på ett demensboende i samma byggnad som jag jobbar i. När jag jobbar natt så går jag in och hjälper till på den avdelningen. 

 

Som ni hör så är det en komplicerad situation. 

Och jag är i en tuff sits. Nämligen både min fars anhörig och hans omsorgspersonals kollega. 

Och i väldigt sällsynta fall hans omsorgspersonal. 

 

Fick frågan från en kollega hur jag klarar av det. 

Jag försökte förklara att när jag har på mig mina arbetskläder så hanterar jag det hela professionellt. Att när jag drar på mig arbetskläderna så drar jag även på mig en annan mentalitet. 

Vilket gör att jag kan hantera det hela på ett sätt som funkar för mig.

 

Det är jätte svårt för mig att förklara att när jag kommer dit privat för att hälsa på min far så mår jag jätte dåligt då min far och jag vara väldigt nära varandra innan sjukdomen. Jag klarar knappt av det 😔

 

Men när jag är där på jobbet kan jag skämta med honom och prata/lyssna på allt tok som han säger. 

 

Det är svårt för andra att förstå hur jag kan se på det på så olika sätt beroende på av vilken anledning jag är där.

 

Jag älskar min far, jag saknar min far så oerhört. 

Jag sörjer honom för min skull och min dotters. 

För min dotter har gått miste om en enormt kärleksfull morfar som skulle ha funnits där för henne i vått och torrt.

💔